Är det meningen, att jag ska vara rädd?

Att jag ska oroa mig, för att allt tar slut?

Ska jag missa hela mitt liv, i skräcken att förlora det?



Jag vet att allt tar slut.

Därför är jag inte rädd.

De blöta kängorna
bryr hon sig inte om
att ta av.


Den löst hängande jackan
känns som luft
för henne.


Allt hennes tankar
kretsar kring,
är dem.


Hon visste
redan när hon kom in
i det högljudda klassrummet.


Hon kunde bara
ha vänt om
och gått sin väg.


Men hon gick ändå in
och såg
det ingen vill se.


Och nu visste hon
att hon bara var en
i raden.








Smärta är inte bara fysisk.
Den psykiska gör minst lika ont.