Stenen
faller till botten.

Hon ser den inte
från ytan.

Vattnet guppar
i brunnen.

De hala, mossbevuxna väggarna
bildar ett fängelse.

Det är farligt.
Hon vet.

Ändå kommer hon nära.
Alldeles för nära.

Kanten försvinner under hennes fötter.


Inget skrik.


Hon faller
och sjunker till botten.

Men ingen ser henne
från ytan.



Hon drar sitt sista andetag.
Och ler.





Ett fridfullt ansikte
möter den gäspande solens
sista strålar.

Trackback-URL för detta inlägg: