Tung luft.
Luften pressar sig genom luftvägarna.
Det blir tyngre
för varje
andetag.
Rummet
ändrar form
på näthinnan.
Hjärnan
slutar
tänka.
Blodet
pumpar inte
längre.
Ändå känner jag
hur luften
pressar sig
genom luftvägarna
sakta.
Det blir tyngre
för varje
andetag.
Rummet
ändrar form
på näthinnan.
Hjärnan
slutar
tänka.
Blodet
pumpar inte
längre.
Ändå känner jag
hur luften
pressar sig
genom luftvägarna
sakta.
Memories from the past.
Memories from the past
are remembered.
Memories that have tounge,
that speak.
They tell stories
you don't want to hear.
Things
you want to forget.
They tell you
to make a change.
To face
the difficult moments.
But all you want to do
is curl up in your duvet
with a cup of tea in your hand.
are remembered.
Memories that have tounge,
that speak.
They tell stories
you don't want to hear.
Things
you want to forget.
They tell you
to make a change.
To face
the difficult moments.
But all you want to do
is curl up in your duvet
with a cup of tea in your hand.
Fantasin
Fantasin ropar till mig,
drar med mig
bort härifrån.
En värld
jag griper tag i
och aldrig släpper.
drar med mig
bort härifrån.
En värld
jag griper tag i
och aldrig släpper.
Mitt rum.
Med en liten knuff
förs jag in i ett litet rum.
Utan väggar.
Utan tak.
-Det är mitt eget.
Ändå är jag instängd.
Känner mig instängd
i rummet jag skapat.
I mitt eget rum.
förs jag in i ett litet rum.
Utan väggar.
Utan tak.
-Det är mitt eget.
Ändå är jag instängd.
Känner mig instängd
i rummet jag skapat.
I mitt eget rum.
Den förunderliga hösten som leder till vår.
Höstens förunderliga väder
har blommat ut.
På med varma kläder
det tar snart slut!
Vantarna sitter som en smäck
fast vintern ej ännu är upptäckt.
Fåglarna sjunger
en sista sång.
innan de kurar ihop sig
Och sover hösten lång.
I vintern de ännu ej vaknat,
men när våren säger tittut
Känner de värmen de saknat
och flyger ut,
ut.
Men det känns som om vägen dit tar flera år
Här i den förunderliga hösten som leder till vår.
En sonat till dig
Jag spelar
på en rostig gammal trumpet.
Från noter
som länge sedan var läsliga.
Men det är en sonat till dig
Och ingen annan.
på en rostig gammal trumpet.
Från noter
som länge sedan var läsliga.
Men det är en sonat till dig
Och ingen annan.
Är det meningen, att jag ska vara rädd?
Är det meningen, att jag ska vara rädd?
Att jag ska oroa mig, för att allt tar slut?
Ska jag missa hela mitt liv, i skräcken att förlora det?
Jag vet att allt tar slut.
Därför är jag inte rädd.
Att jag ska oroa mig, för att allt tar slut?
Ska jag missa hela mitt liv, i skräcken att förlora det?
Jag vet att allt tar slut.
Därför är jag inte rädd.
Bloggcirkeln vecka 15: Skola
De blöta kängorna
bryr hon sig inte om
att ta av.
Den löst hängande jackan
känns som luft
för henne.
Allt hennes tankar
kretsar kring,
är dem.
Hon visste
redan när hon kom in
i det högljudda klassrummet.
Hon kunde bara
ha vänt om
och gått sin väg.
Men hon gick ändå in
och såg
det ingen vill se.
Och nu visste hon
att hon bara var en
i raden.
Smärta är inte bara fysisk.
Den psykiska gör minst lika ont.
bryr hon sig inte om
att ta av.
Den löst hängande jackan
känns som luft
för henne.
Allt hennes tankar
kretsar kring,
är dem.
Hon visste
redan när hon kom in
i det högljudda klassrummet.
Hon kunde bara
ha vänt om
och gått sin väg.
Men hon gick ändå in
och såg
det ingen vill se.
Och nu visste hon
att hon bara var en
i raden.
Smärta är inte bara fysisk.
Den psykiska gör minst lika ont.
Frid.
Stenen
faller till botten.
Hon ser den inte
från ytan.
Vattnet guppar
i brunnen.
De hala, mossbevuxna väggarna
bildar ett fängelse.
Det är farligt.
Hon vet.
Ändå kommer hon nära.
Alldeles för nära.
Kanten försvinner under hennes fötter.
Inget skrik.
Hon faller
och sjunker till botten.
Men ingen ser henne
från ytan.
Hon drar sitt sista andetag.
Och ler.
Ett fridfullt ansikte
möter den gäspande solens
sista strålar.
faller till botten.
Hon ser den inte
från ytan.
Vattnet guppar
i brunnen.
De hala, mossbevuxna väggarna
bildar ett fängelse.
Det är farligt.
Hon vet.
Ändå kommer hon nära.
Alldeles för nära.
Kanten försvinner under hennes fötter.
Inget skrik.
Hon faller
och sjunker till botten.
Men ingen ser henne
från ytan.
Hon drar sitt sista andetag.
Och ler.
Ett fridfullt ansikte
möter den gäspande solens
sista strålar.
Stars
Recently,
I saw a star.
It was right outside
my bedroom window.
I reached out
to touch it.
But it ran away.
Stars are tricky.
They come,
but they never stay.
I saw a star.
It was right outside
my bedroom window.
I reached out
to touch it.
But it ran away.
Stars are tricky.
They come,
but they never stay.
Få tiden att bli september
Mina fötter plaskar i vattenpölarna.
Måste hinna.
Snubblar nästan på de gula löven,
som tillsammans med vattnet
blir som hala bananskal.
Vintern är snart här,
måste uppleva hösten fort!
Ta igen 2 månader,
som upptagits av läxor, läxor, läxor.
Måste få tiden att bli september.
Måste hinna.
Snubblar nästan på de gula löven,
som tillsammans med vattnet
blir som hala bananskal.
Vintern är snart här,
måste uppleva hösten fort!
Ta igen 2 månader,
som upptagits av läxor, läxor, läxor.
Måste få tiden att bli september.
Kyrkklockor
Jag försöker le
men tårarna gör det omöjligt.
Sorgen
slår emot
med enorm kraft.
Om och om igen.
Kyrkklockorna
ringer dovt i mina öron.
men tårarna gör det omöjligt.
Sorgen
slår emot
med enorm kraft.
Om och om igen.
Kyrkklockorna
ringer dovt i mina öron.
En mörk decembernatt
En tår
Rinner nerför kinden.
Ett hårt slag
möter ansiktet.
En mörk decembernatt
då inget blev som förr.
Dold
av snön
Rinner nerför kinden.
Ett hårt slag
möter ansiktet.
En mörk decembernatt
då inget blev som förr.
Dold
av snön
En vän som du
Ditt skratt dör ut.
Jag vill att det ska hålla på
för evigt.
Du reser dig upp
och säger att du måste gå.
Saknaden känns redan.
Det gör ont.
Med värkande hjärta
kramar jag dig.
Ser
hur du går iväg.
För en vän som du
är som en del av mig.
Jag vill att det ska hålla på
för evigt.
Du reser dig upp
och säger att du måste gå.
Saknaden känns redan.
Det gör ont.
Med värkande hjärta
kramar jag dig.
Ser
hur du går iväg.
För en vän som du
är som en del av mig.
En vindpust från våren
De röda rosorna på bakgården
lyser.
Myser i solens grönska.
Vinden leker
i trädkronornas löv.
Prasslet, deras sång.
Barnen springer
i cirklar i parken.
Unviker de uppstickande trädrötterna.
När jag går
längs den grönklädda stigen
känner jag att det är vår
lyser.
Myser i solens grönska.
Vinden leker
i trädkronornas löv.
Prasslet, deras sång.
Barnen springer
i cirklar i parken.
Unviker de uppstickande trädrötterna.
När jag går
längs den grönklädda stigen
känner jag att det är vår
Tick. Tack.
Klockan tickar.
Tick.
Tack.
Hör du inte att tiden
håller på att ta slut?
Sanden rinner
i timglaset.
Det blåser upp till storm.
Hör du inte?
Jag ropar
Men du vill inte lyssna.
Would you?
Would you love me
if I gave you the world?
Send me little notes
in the classroom?
Would you kiss me
in front of everybody?
And let me know
that I am loved.
if I gave you the world?
Send me little notes
in the classroom?
Would you kiss me
in front of everybody?
And let me know
that I am loved.
A little less
A little less of you.
That's all I'm asking for.
A little less of your face
in the school corridor.
A little less of your feet
walking across the floor.
That would make my day
forever more.
That's all I'm asking for.
A little less of your face
in the school corridor.
A little less of your feet
walking across the floor.
That would make my day
forever more.
Vårens spår
Jag känner mig lycklig ibland
då jag inte borde.
Jag borde tänka på dem
som aldrig är det.
Men jag kan inte hindra
de flammande känslorna
som sprider sig
genom kroppen.
Våren har kommit
och den lämnar efter sig ett spår.
Jag plockar en blomma
och ler för mig själv.
då jag inte borde.
Jag borde tänka på dem
som aldrig är det.
Men jag kan inte hindra
de flammande känslorna
som sprider sig
genom kroppen.
Våren har kommit
och den lämnar efter sig ett spår.
Jag plockar en blomma
och ler för mig själv.
Och du bara skrattar
Nerslängd på marken,
bortkastad.
Känner sig överflödig
och totalt onödig.
Som en sommarkatt
som är gullig ett tag,
men som lämnas för att dö
i vinterkylan.
Försöker resa sig upp,
samla ihop det lilla av stoltheten
hon har kvar
efter fallet.
Men hon får ett slag
i ansiktet.
Det var hårt
och lämnade ett märke.
Där står hon
utan någon att vända sig till.
Utkastad,
lämnad åt sitt öde
Och du bara skrattar.
